How Many Ways Are There To Love A Cat?

Statusuppdatering: Singapore är ett väldigt regnigt ställe, Singapore Sling är en väldigt sötsliskig drink. Nu beställde ju inte jag "slingen" igår, utan chris. Istället smakade jag bara, och det var ju gott nog. Underligt kan man ju tycke, borde man ändå inte ta sig igen en egen sådandär om man nu råkar befinna sig i Singapore? Jo, det skulle jag ju också, men tjejerna valde stället vi skulle slå oss ner på - ett sådär fint minimalistiskt modernt hak på torget (ett torg där det förövrigt stod en stor jävla gran, i form av lcd-skärmare och metall-rör, från Heineken tillsammans med just den sammansättningen av 1 meter höga bokstäver ett par meter bort, ni vet sådär subtilt som bara alkoholdryckesföretag kan) vid namn The Pump Room - och nu råkade det vara så att det även var ett mikrobryggeri. Och om man gillar öl så vet ni ju vad man gör. Och inte fan är det att beställa en drink. Och iom att de så stolt ståtade med massa medaljer från den asiatiska galan för alkoholhaltiga drycker så måste man se what the fuzz was about. Så jag gick på deras IPA. Och den va bra. Kraftig smak och stark, inte alltid va man förväntar sig av en pale ale, men jag går med på det, de funkar helt enkelt. Inte bättre än Burleigh Brewings dock...

Sak samma mindre om det om mer om cliff hangern jag lämnade er i.

3 dyk blev det för mig i Tulamben, 2 för Christine och 1 för Camilla. Briljant. Mkt mer behöver jag inte säga. Är ni nån gång på Bali så bör ni dyka där. Snorbilligt, precis nedanför stranden och fantastiskt djurliv. Sjöhästar, candy crab, ribbon eel, garden eel, frog fish, scorpion fish, svartfenad revhaj, ghost pipefish, leaf fish, nudibranshes, u name it - I saw it. Tråkigt nog va dykningen det enda som var bra med Tulamben, ett par restauranger utan folk, en kiosk och... ne, just, sen va det slut. Lite mer liv och lite mer folk och jag hade nog mår prima där ett längre tag. Chris gillade de som fan och verkar taggad på att ta dykcert nu, känner mig stolt över att påverkat ännu en person  mot den makabra världen av dykning. Camilla? Not so much, va inget för henne, men sen va de första gången också. På'tt igen och nog ska hon se att de e najs.

Nu va de ju dock så att vi va på lite expressresa genom Bali, så det blev bara två dagar där och sedan va det dags för Gili Island, och närmare bestämt Gili Trawangan. Mot kritvita stränder, fest och människor, alltså. Nja, hypat är en rätt bra stämpel tycker jag, men det var uppskattat iaf (för det mesta). Stranden va inte så kul och innehåll en jävla massa skräp, restauranger och pubar fanns det ju, men inte så mkt fest. Mer människor var det iaf, men å andra sidan så var det exakt noll personer i Tulamben så kampen var inte så hård. Det samma gälller dykningen. Jag är förbanant nöjd med de två dyk jag gjorde och såg väldigt mycket coola fisk och annat men även den delen var rätt hypad. Tragiskt att man rätt tydlig kunde se hur mycket korall som var död. Främst beror det på alla dessa båtar som bara plöjer fram runt öarna. Ön bjöd även på mer överraskningar. Sammanfattat bestod den delen av en hel natt inne på toan samt en hel dag liggandes i sängen. Kul jul. Detta var alltså första natten där. Well, va ska man göra? Jo, lacka och sedan ignorera. Ner på stranden till eftermiddagen och sen ut och käka middag. Rätt eller fel, who knows jag tvingade iaf bort skiten till dagen efter och hoppade i pluret och dök.

Nu låter de ju som att jag bara sitter här och trashar Gili T, och det är ju inte riktigt meningen. Ön har sin charm och det är ett najs ställe. Låt bara bli att bli magsjuk.

Nog får vara nog, tills nästa gång - ciao.

Och för er som undrade; det finns 100 sätt att älska en katt: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=87p53rAD7Sk

U.S.A. T. Liberty och friheten bland ett av japsarnas dödsoffer

De har va inte riktigt skrivet idag, snarare typ en vecka sen. Så de fungerar här nere, dem har internet på väldigt många ställen men man hinner inte med mer än att att svara på ca 1 viktigt mejl och sen har en timme gått. De blir inget mer från mig nu iaf, nu ere frulle!

-

Bali, va! Idag är jag i en lite håla som heter Tulamben, vilket ligger på östkusten av Bali, strax norr om Amed Coast. Här finns det ungefär en sak att göra, att dyka, så det är vad jag tänker göra! Igår kväll landade Christine och Camilla och joinade mig efter smärre komplicationer på det lilla guesthouse jag bokat för dagen. Det var i Sanur, vilket är som Kuta men mindre hetsigt och mindre festigt. Tanken va att jag skulle hinna med och dyka igår men dålig framförhållning stoppade den festligheten (va fan e framförhållning eg? Folk pratar om de, men inte fan verkar de vara en färdighet man kan lära sig. Förvirrad. Jao.). Ingen sun fish eller manta rays för min del. Förpassar dem avbokningarna till framtida äventyr. Anyway, va, dykning blir det imorn, och inte vad som helst! Vrakdykning! Känn på den ni, USAT Liberty ska imorn genomsökas grundligt. Det är ett föredetta skepp som användes av jänkarna under andra världskriget. Sånt som japsarna inte gillar, ni vet, så dem bomba skiten ur skeppet som sedan bogserades in mot land eftersom det fortfarande fanns môcke av värde på det. Tiden tog dock ut sin rätt och de hela gick av på mitten och sjönk till botten. Till alla oss dykares glädje (Go Japan!).

Chris och camilla vill inte vara sämre dem, så de ska ut på ”testdyk” som man kan göra var än regler och sånt inte är det viktigaste. En Master scuba diver och lite lätt teori och sen kan man få plaska runt lite och kolla fisk en stund på ett kortare avstånd än ytan erbjuder. För att förgylla allas vår tillvaro så ska jag nog tillbringa kvällen berättandes om ”riktig” fakta om hur mycket farliga och gifta djur det är där nere och hur mycket dem gillar att attakera nybörjare. För alla vet ju att dessa djur känner igen sådana dykare och att dessa dykare smakar så mycket bättre. Kanske blanda in lite annat roligt också, kanske att syret ibland bara sådär tar slut och att man då oftast blir knallblå över hela kroppen och att det håller i sig i flera veckor. Vad vet jag, fantasin får fritt spelrum ikväll.

[Benka]-boys

En bild säger mer än tusen ord, ey? Hur mycket säger då en film? En bra fråga, kan tyckas, men jag låter er själva göra den bedömningen:

Så. Jävla. Bra. Så pass bra att jag gjorde det två gånger. Fyra hajdyk allt som allt, alltså. Lägg till två soft coral-dyk också vilket på ett simplistiskt manér kan summeras till en bra vecka. Det blev inte mycket resande på Fiji, egentligen bara Pacific Harbour - där dykningen skedde i Beqa(vilket uttalas benka)-kanalen, strax utanför - och en kortare visit i Nadi, men dykningen har varit så jävla briljant att de inte gör mig något. Rätt mycket regn också, så ö-luffande kändes inte som ett måste. Två öar och det får vara bra nog. För denna gång...

Härnäst blir det en dag i Brizzy innan det bär av mot Bali. Med lite tur så väntar där sammanstötningar med sun fish, manta rays, frog fish, sea horses, silver snappers, delfiner och klåfingriga apor, precis som jag gillart.

Utöver det hoppas jag att jag kanske lyckats få någon mer att inse sanningen om hajar; att de inte är aggressiva människo-attackerande  monster man helst bör döda så de inte kan komma en nära, utan fantastiska varelser med ett extremt spännande utseende, rörelsemönster och en närvaro utöver det vanliga. Att de är intelligenta, de inser skillnaden mellan mat och en svartklädd och bubbelblåsande sak med en underlig silvrig metallcylinder på ryggen och att man kan komma dem extremt nära bara dem behandlas med respekt. Att komma mindre än en meter från en 2-2,3 m stor silvertip shark är en mäktig jävla upplevelse och kan man så rekommenderar jag att dig att göra det!

Auto Pilot

Resa e ju förjävla bra, men för att resa måste man allt som oftast flyga. Flyga är en tudelad upplevelse. För det första är det vääääldigt entreprenöriellt eggande och självförverkligande att stå i milslång kö och väntan till incheckningen, tullkontrollen och passkontrolllen, boardingen, säkerhetsgenomgång och avgång, avstigningen, upphämtande av väskor och transport från flygplatsen. För det andra är det ändå jävligt skönt på något sätt när man väl tagit sig igenom en etapp och har den här timmen eller två där man bara kan va. Sitta still. Slappna av. Undvika ansträngning. En sorts underlig nervarvning. Kanske bara jag...

Tänkte inte påre fören efter jag knappade in inläggstiteln, men den låten kanske man borde börja loopa vid de tidskrävande, och tråkigare, delarna av flygproceduren. Kanske går lättare då. Brukar ju ändå alltid gå lättare med Queens of the Stone Age.

Mycket flygtid står iaf på schemat. Den första är avklarad och jag befinner mig på Fiji för tillfället. Efter landning blev de mission one: fixa boende för natten. Jag hade kirrat för de tre nästkommande nätterna men visste inte om jag skulle hinna med sista bussen till det stället första dagen, men de kunde jag vettni! Med en halvtimme to spare så skulle jag alltså försöka få en till natt bokat på hotellet. Det däremot va lite stressigare. Jag blev av info-damen skickad vidare med en man och fick följa med in på ett kontor. Jag påpekade att jag behövde en säng för inatt på samma ställe som jag har nätterna därpå och att jag hade lite bråttom för bussen skulle gå om ca 25 min. Fijianer (inte fan heter de väl så?) jobbar dock inte riktigt så. Lugnt , inte så metodiskt och avslappnat började han kolla runt lite efter nummer och jag som inte riktigt klara sånt stuk när jag har bråttom blev, märk av min förvåning, än mer stressad! Men det är ju egentligen jävligt najs. Långsamt e fan fint, så länge bussen inte går om 20 min... Med lite envetet tjat och en till kvinna som jag sedan fick schasa bort så fick jag ändå min bokning och bussen han jag med! Marcus 1, Försäljare 0. Jag befinner mig nu på mitt hotell, och de verkar jävligt gediget. Men morgondagen får göra en klarare bedömning av det.

Sista helgen på Gold Coast va jävligt kung. Mycket öl, mycket utgång och lite sömn. Briljant jävla förkrök hemma hos Chris ("och mig") och mer eller mindre minnesbefriad utgång på Melbas, beroende på vem du frågar startade det hela. Domedagsfyllor, du vet, såsom bara studenter kan.  Ett liv utan vettig surfing, vackra stränder och konstant solsken kan man väl klara sig utan så länge man får semester, men det blir fan tungt att inte ha världens bästa jänkare i närheten. Han bor alldeles för långt bort. Mina svenska och tyska vänner tar jag ändå för givet att jag kommer se inom en lagom nära framtiden, men ändå värdelöst att dem inte fått vett nog i skallen att flytta till lund (de e ju ändå the centre of the world)..

Nu ska jag försöka sova. Klockan står på 00.20 här. Kroppen är inställd på att den ska va 21.20 och i Sverige tror jag mig att den kan vara 12.20, igår. Juste! E ni bara lite snabba påre så kan ni alltså få läsa blogg från framtiden. Sen e man ju så jävla ball att man är bland den ca första miljonen att få uppleva den 23 november 2011, bara det! Imorgon blir det bara i dagsljus och bokande av hajdyk. Sämre kunde jag nog haft de, in your face!

Feel Good Hit Of The Summer

3 exams gjorda, en kvar - sen jävlar, ni! Sommarlov! Ha, inte illa pinkat för ett lov som startar i slutet av November. Blandade känslor e de iaf, de här stället blir ju bara trevligare och trevligare med tiden - det är som med allt, det tar ett tag innan man vet det ena och det andra, var man bör vara och var man kan strunta i att vara. Men främst av allt handlar det ju som i de flesta fall om en väldigt specifik faktor: människorna. När det väl kommer till kritan så är det skit samma om man sitter och huttrar under ett vindskydd i Fjällnora en kall oktoberkväll, om man hänger på stranden på en orörd ö nånstans ute i Söderhavet, rensar fisk i en källare eller står på en topp i franska alperna - har man bara goda vänner med sig så brukar de vara en môcke bra tillvaro ändå, som man vi brukar säga.

Gårdagen var ju fullkomligt briljant och jag tackar Liza för att hon fyllde år (eller kanske hennes föräldrar då?) och därmed gav oss tillfället att ha en sådär genombra kväll! Klockren middag med bra folk och superb mat, skön förfest och utgång på det, med många sliriga situationer och minnen som resultat. De gjorde vi jävligt bra och det tackar jag för!

Men sentimentaliteten lämnar vi tills ett senare tillfälle. Det är ju alldeles för mycket som väntar framöver, så vi fokuserar på det istället! Lite tentaplugg innan sista tentan som är på torsdag (tacka fan för att tentorna här nere inte är lika svåra som hemma i den skånska gemytligheten). Där innan och därefter blire lite plannerande och fixande men det är ganska marginellt. Mycket middagar och fester med alla möjliga olika människor. Fort gåre och redan på tisdag nästnästa vecka, den 22a, tar kapitlet Australien slut. Då bär det av mot Fiji. Bittert, ja vet. Tänk om bara kunnat vara hemma i Sverige och ta del och höst/vintervädret istället. Men jag är ju illa tvungen liksom, så man får väl stå sitt kast. Kusin Christine (guu' va kul de kan va med rim) får jag vänta lite längre på men den 2 dec ska hon va på fel sida världen hon med. Äventyret börjar på Bali och hur det sedan bär sig av vet bara den dagen.

5 veckor kvar av värme, tro fan att ja tänker suga åt mig vad ja kan av den.

peace out, mi amigos

Elect the Dead

Tystnad.

Olidligt spännande som den gode Peter Harrysson skulle sagt.

Ne, jag é väl inte död. Inte riktigt iaf. Jag har bara inte pallat. Och väljer man någon som mig att skicka till världens ände så kanske man heller inte kan förvänta sig allt för stora mirakel på sådana fronter, ty vi är ändå en varelse med en begränsad rationalitet (något den goda Serj Tankian mer än väl är medveten om) och att finna en optimal lösning är en uppgift som långt passerar vår förmåga, oavsett hur mycket Gunde tjatar. Med detta säger jag dock inte att vi inte kan uppnå väldigt mycket, mer än vi troligen har kan inse.

Håret växer, pengarna minskar och allt är ändå som vanligt, som det brukar och som bör sig. Senaste veckorna har varit intensiva, minst sagt. Lite highlights kan jag nog ändå bjuda och vad de nu kan innebära.

• Hajar.
• Whitsundays känns ju som en jävla klyscha att ta sig till, turist-känslan bara kryper i en, va? Men icke, överexploaterat eller inte, helt fantastiskt oavsett. Kritvita stränder, turkost vatten, stingrockor, örnar, citronhajar, sköldpaddor och en sol som aldrig slutar skina. Det finns fan inga gränser för hur fantastisk naturen, och framför allt alla de saker som vattnet bär med sig, ändå är. Smått lyrisk blir man varje gång man får vara en del av havet och dess oändliga liv.
• Stora, närmare 2 meter långa grå revhajar.
• Cedar Creek Falls - lika okänt som Whitsundays är känt. Men likväl precis så magiskt som den senare. Vi tar bilen ett par mil ut i skogen och hamnar på en lite och stötdämpar-testande väg och hamnar till slut vid ett vattenhål där det under sommaren även är ett vattenfall, något torrperioden tyvärr stoppade under vårat besök. Inte ett uns av nutida männsklig påverkan och överjävliga vyer. Här fick vi däremot sällskap av snapper turtles och en bjässe till leguan.
• Grå revhajar som cirkulerade vår båt under kvällen och natten.
• Dingo beach. Nej, inte ens här blev det mindre fantastiskt. En lite håla med kanske ett hundratal boende där man egentligen inte fick campa någonstan i hela byn, något vi inte hade överseende för (I am the law) och hittade en liten grusväg med hjälp av en lokalt boende kille som även bodde i gold coast. Vår plats för natten blev därmed ca 1 meter från stranden och 3-5 meter från havet. En lägereld, lite käk och lite öl senare och man funderar på något ställe långt bort där man tror sig ha något minne över att tidigare ha bott och växt upp, men det känns så avlägset att det endast finns där i form av en vag dimma. Och att vakna till ljudet av vågor som sköljer in över stranden är acceptabelt.
• Stora hajar som stannade kvar cirkulerandes runt båten när vi hoppade i för vårat nattdyk. Ja, jag älskar hajar och det är troligtvis det coolaste och ett av det mest missförstådda djuret på vår jord. Att under säkerhetsstoppen sitta 5 meter under båten och bara observera alla hajar som lugnt simmade runt oss på ett par meters avstånd är något som man måste uppleva för att förstå innebörden av. Eller så är jag bara onaturligt dragen till dessa upplevelser. Ett minne för livet står det iaf klart och min 3-dagars dyktrip till Stora Barriärrevet var lycka fantastiskt som förra gången.

Det var alltså i lite större drag den andra halvan av min road trip och med det stänger vi den veckan här på min lilla sida, såvida ni inte undrar något i form av en kommentar.

Efter hemkomsten har det varit mycket hets. Och tro int att de e någon sprithäst jag babblar vidare om här. Skola, skola och så lite till skola. Mycket uppgifter och tack å lov bättre utfall än man trott. Så, det var det kapitlet. Och när det stängdes så öppnades kapitlet vid namn Sydney, och det bara inom loppet av minuter efter jag gjort klart sista uppgiften. Tempo skare va! Jävligt gedigen helg med Manne. Har nog sett alls som går att se av Bondi nu så bli inte chockade om jag skulle kunna ta mig var jag ville utan karta (lr mobil...) när vi är där i framtiden (?).

Nu kommer dock det sjuka: Det är knappt 3 veckor kvar på terminen. Va fan e de för ngt?? Jag vet inte vem det är som lurat mig, men jag trodde jag skulle va här och plugga i minst 4 månader. Och det kan ju inte stämma? Fattar inte... Så som den förvirrade själv jag nu blivit så beger jag mig in i studiernas magiska värld och försöker sortera paradigmer, competitive advantage, värdekedjor och story telling som det bäst lämpar sig.

The Terminal

Jepp, flygplatsterminalen i Gold Coast flygplats, där är jag. Efter mycket om och men, måste tilläggas. Lokaltrafik i det här landet är fan katastrof. Nog om det, jag tar väl och än en gång fortsätter det jag börjar med.



Så dag 3. Vi vaknade upp på den parkering Lions så vänligt erbjudit oss (tankemässigt kan man iaf hoppas, annars skyller jag på lite misscommunication. Från deras sida förstås!) Capricorn Caves va jävligt trevligt och rätt maffigt. Omgivet av torr regnskog hittar man detta grottsystem gjort på limestone. Jag höll mig undan från att slå i huvet, och det är jag väldigt nöjd med. Pluspoäng till mig. Formationer av ljusbeige sten, tidigare vad som var trodd utrotad växt och cave darkness(dvs det fanns noll ljus som kom in där, vilket innebär att man aldrig adapterar sin syn till mörkret och börjar se konturer mm vilket man vanligtvis gör efter ett tag i mörker. Så om man någon gång känner ett starkt begär av ett testa hur en blind har de - this is the way to go) utgjorde en bra förmiddag.

Efter denna lilla utflykt var den ännu en långkörare på schemat. Målet för dagen: Airlie Beach. Fram kom vi men det tog ett tag. Tiden spenderades med lite skitsnack, frustrerande lekar och en evig fajt om vad för musik som skulle spelar genom de högkalibrigt söndersprängda högtalarna: Tony-musik eller alla-oss-andra-musik. Turligt nog kunde vi konsten att variera. Kvällen blev chill, lite pizza, lite vin och för att förgylla hela dagen - ordentlig jävla whisky! Tacka fan för att vi hade tyskar med oss, dem vet hur man dricker!

Efter den, rätt korta, summeringen av den tredje dagar på vårat fantastiska äventyr så lämnar jag er. Nu drar jag till Sydney för häng med Manne, utgång, vinprovning och Bondi beach så väntar er inget mer här fören på tisdag, tidigast.

Ciao

The Road to Kiew

3-2 mot dem orangea. Jävligt fint! Och visst fan e de gamla järnkaminer som visar var skåpet ska stå - Isaksson som om han hade vingar, Källström med en vänster bortom denna värld och Elmander, Elmander ja. Det ska inte vara möjligt att jobba så där mycket. Älgakliv fram och tillbaka över banan och det tar aldrig slut. Grinta. Stort grattis till landslaget och alla oss andra. Ca 8 månader kvar, sen smäller det!

Tillbaka till vardagen då? Jag började ju skriva om mitt sprng break och inte tänker jag väl lämna er i sticket, inte! Dag två, alltså. Om ert minne nu skulle svika er så var det i Rainbow beach vi var. Efter ett par veckor med mycket i plugget så var den här förmiddagen förbannat efterlängtad! Gick upp runt 8 och begav mig ut på en löprunda på stranden, å herre jävlar vad trevligt sånt e! Löpningen har hamnat lite i skymundan här borta - sånt som surf m.m. har en tendens att gå före, men det är ändå jävligt fint när man får komma iväg på en sån här  rund. Magiska vyer var man än tittar, ljudet av vågorna som sväller in över stranden och noll stress över att man ska iväg nånstan efteråt. Avslutningsvis blev det ett avsvalkande dopp också, môcke bra.

Efter lite frulle blev de skönt strandhäng. Lite solande, lite frisbee, lite badande och lite body surfing. Det är inte att underskatta sånna kostnad- och "äventyrs"-fria saker, jag gillar't. Vid lunchtid begav vi oss till ett ställe som heter Tin Can Bay. Tydligen var det marknad med jänkarbilar, liveband, clown och allt annat man kan tänka sig hitta i en liten håla på ett sådant event. Ett par glasögon och en jävligt fin fish n chips med färsk firre från stan blev det. Efter att ha strossat runt lite och roat oss över en clown som var förvånansvärt bra för att hänga på ett sånt här ställe(kanske på grund av brist av censurering?) så var det dags för dagens stora chunk of bilande. Vette fan hur långt de blev men ett stort antal timmar spenderades i vilket fall i bilen. Kossor, överkörda kängurus, bush fires och småstäder var vad man hittade längst med Bruce Highway, vår kompanjon i färden mot det förlovade landet. Mörkret kom och tillslut även Rockhampton. Lonely Planet beskrivet stället som något som inte får missas om man gillar V8-motorer, cowboy-hattar och något mer i den stillen. Höga förhoppningar alltså... Det ska dock även vara Australiens capital of beef, så det fanns iaf en anledning till att stanna. Vi lirkade oss ner mot stadskärnan och hamnade tillslut på ett hak längst med floden. Hungern hade tilltagit och blodsockret vad lågt och ni som känner mig vet ju hur jag blir då, så det skulle sitta riktigt fint med en fett jävla stek. Och det är precis vad jag fick: 600 gram kött samt tillbehör. Utöver det faktum att aussies inte kan steka/grilla kött (min rare skulle normalt sett betraktats som en medium) så var det jäävligt bra. Efter att magen fyllts med varierande varor så bestämdes det att Rockhampton inte var stället att spendera natten. Så lite hade de att erbjuda. Värt ett besök, jao. Istället drog vi vidare till Capricorn Caves, ca 25 km norr om Rockhampton, vilket varit målet för morgondagen. Eftersom det var stängt in till området så funderade vi först på att ta svängen förbi nationalparken och sova där, men när vägen övergick till grus och allt som representerar mänsklig påverkan (dvs även ljus) så ångrade vi oss. Istället tog vi över Lions fasta tillgångar i form av parkering, bord och bänkar. Det kan även tilläggas att i närheten var det en helt genuin hill-billy fest på det lokala haket. Sunkingt och stökigt så de förslår.

Nu får det va nog, ät er gröt och sköt er!

Around the World

Hej! Japp, jag lever fortfarande. Vad ni än trodde så trodde ni fel! Förutom om ni kanske vet något om hajar på riktigt? Sak samma, absentismen is no more!

Senaste veckorna har varit proppfulla med saker, så jag tar väl och börjar där jag lämnade er sist! Det var alltså dagen innan jag drog iväg på road trip. Tänkte att jag tar och går igenom det hela dag för så förvänta er inte allt idag. Let's start off med dag 1 iaf.

Vi hyrde alltså en bil från Wicked Campers. Jävligt fräsig var den, men inte var den gjord för fem(!). Att sova i detta makabra fordon var en upplevelse utöver det vanliga. Två nätter i bakluckan, två nätter över förarsättet och passagerarsättet och en däremellan, men funkar - de gör de! Vi hämtade upp vrålåket i Brisbane runt 11 på förmiddan. Köra på fel(för det e verkligen fel, inte bara vänster) sida vägen och dessutom starta i en storstad var minst sagt spännande. Tappre Philip stod för den åkturen och vi tog oss igenom oskadda och utan någon krock, men ett antal pulshöjande sista-minuten-svängar blev de! Iom att öl (lite annat köptes kanske också) skulle inhandlas innan vi kom ut på landet så tog det ett bra tag. Målet för dagen var iaf Rainbow Beach, en vacker lite håla direkt söder om den sydligaste punkten av Fraiser Island. Vi va väl framme runt 7-8 nångång, så mörkret hade fallit och vi fumlade runt lite i ovisshet men vi hittade ändå en public bbq och fick i oss lite käk! Första dagen slutade på trevligaste sätt med eld på stranden, skönt sällskap och lite bira, mer än så behövs inte...

Dag två återkommer jag med imorn, men om ni inte pallar vänta på min sagolika berättelse över vad vi gjort kan ni vända er åt den allsmäktiga ansiktsboken som naturligtvis vet allt. Aka bilder finns i ett album på min profil.

Ciao, mac away

The Old Man and the Bearded Pirate

Eftersom jag som vanligt är dålig på att hålla uppe tempot här inne så får ni en sån där kort rackare som "riktiga" spyr ut en gång i minuten, i tid och otid. Om ett par timmar hämtar vi upp vår campervan och börjar resan upp mot Cairns! Var vi stannar är osäkert, hur det är att sova i 5 pers i en bil är osäker, om jag ens kommer hem är troligen också osäkert. En sak vet jag dock, stökigt ska det bli, i alla dess positiva bemärkelser! Lite dykning ska det nog också bli, annars blir jag nog mäkta besviken.

Om det blir några uppdateringar under resans gång kan jag inte svara på, men känner jag mig själv rätt så är sannolikheten mindre än att Kalle Anka-partiet kommer över den där 4%-gränsen i nästa val, med en 95% signifikansnivå, för att tala väldigt statistiska termer.

Kort notering innan jag ger mig bara: Köpa hus är tydligen inte så noga här nere, och aussies visar än en gång på brist på common sense, ur ett svenskt perspektiv. De kom ett par och kollade på huset vi bor i två dagar sen, dem var här i ca 3-4 minuter och tog en snabb titt på stället. En dag senare hade dem köpt det. Inga besiktningar, check av kvalitet i rummen eller något. Pang bom, klart. Inte undra på att hus och lägenheter ser ut som dem gör här nere, om de inte är någon som lägger märke till det, varför bygga med isolering, måla med ordentlig färg eller använda annat än lågkvalitativa toaletter, köksutrustning osv. Môcke spännande.

Det var allt, ölen väntar.

Ciao

AC Thiagone

OBS! Helt och hållet fotbollsrelaterat. Bespara er själva tiden om ni inte finner sådant läsvärt. OBS!

2-2 mot the smug and almighty. Fullt godkänt, va? Man kan klaga bäst man vill på att Barca hade si och så mycket bollinnehav och si och så många avslut. Oförtjänt med en pinne till Milan menar säkert många då. Dags att tänka lite på ens självinsikt och förmåga att kolla lite bredare på matchen? Jag fönekar inte att Barca var bättre men inte heller tycker jag vi är helt oförtjänta poängen. Försvaret var briljant. Thiago stod alltid rätt, Abate stängde sin kant och Nesta visar att konsten att göra perfekta glidtacklingar i svåra lägen fortfarande existerar. Mittfältet ger bra med understöd och när man ser Pato ta en fullspeedslöpning hem för att sno bollen från Messi(tror jag det var, dem ser likadana ut alla dessa pygméer) så vet man att Allegri gjort mer än att bara säga åt grabbarna att göra sitt bästa.

Anfallsmässigt, dock, såg det inte lika bra ut. Kantiga ben med dåliga mottagningar och därefter mindre precisa passningar som ofta inte hittade rätt. Anledningar till det finns det hursomhelst gott om. Först och främst får man ändå påpeka att många i truppen bara har en tävligsmatch i benen för säsongen, och avsett vad max en sådan med Milan. Inte riktigt kört igång än, alltså. Med tanke på det så tycker jag det är beundransvärt att Max lyckades få ihop försvare på ett så fantastiskt sätt, ännu mer om man tar in matchen mot Lazio i bilden. Matchformen, eller snarare bristen på det, gör det förståeligt att passningsspelet och mottagningarna inte riktigt sitter, speciellt när taktiken så tydligt är att det ska gå bra mycket snabbare än exempelvis mot Lazio, där man hade bollinnehavet och snarare försökte bryta ner deras försvar. Här låg fokus på ett väldigt direkt spel med snabba omställningar. Något som gjordes väldigt bra den första halvtimmen. Gång efter gång lyckades Pato sätta skräck i barcas mer än undermåliga backlinje(ja menar, Marscherano och Busquets!?) Hade han bara haft en bättre första touch och en bättre spelförståelse så hade det inte varit förvånande med iaf ytterligare en boll i nät. Mycket av det fungerande raka spelet måste dock man tacka Boateng för. Med sitt dynamiska spel och ständiga löpande i djupled gav han den där extra metern mellan försvararna för Pato och Cassano. Han besitter även en bra teknik och klarade av att fördela bollar på ett godkänt sätt i det tempo som förespråkades, vilket många andra inte gjorde. Allt detta tycker jag blev ganska tydligt när han tvingades avgå efter dryga 30 minuter. Därefter flyttades Seedorf upp i trequartistarollen och det raka spelet mattades mer och mer av.

Taktiskt sätt tycker jag alltså att vi lyckades bra. Vad som fattades för en jämnare match var ett normalt matchtempo i kroppen på spelarna samt de faktum att våra många skador begränsade valmöjligheterna, framförallt offensivt, detta utan att sticka under stolen att Milans mittfält är hästlängder efter Barcas.

Come And Go Blues

Minnet kommer och går men nog fan ska ni veta att idiotin består. Alla har vi väl varit med om att man inte hittar något och sedan spenderar evigheter letandes efter saken i fråga. Allt som oftast brukar det sluta i att man hittar vad det nu är, och allt som oftast brukar man hitta den på ett ställa som är så pass självklart att man hade letat där även i sömnen. Så var det imorse. Jag skulle ta bussen som gick 7.40 hemifrån. Det gick sådär. Klockan 7.30 började jag leta efter plånboken men inte fan hittade man den fören vid 9. Jag vände upp och ner på varenda lösa objekt i huset, sen gjorde jag det igen, och igen och möjligtvis en gång till, jag tappade räkningen efter ett tag. Därefter gick jag fram och tillbaka till matbutiken, där jag senast använde plånboken och dess innehåll. Så ca 50 min letande i huset och 25 min "promenad" fram och tillbaka till Coles och noll framgång. Det kändes sådär, va. Inte handlar det bara om att det suger att tappa saker, typ som att det skulle vara jävligt irriterande om man tappade sin ipod lr whatever, utan det skulle vara jäävligt jobbigt. Jävligt jobbigt, menar jag. Plånboken borta skulle innebära noll i kontanter och noll bankkort, dvs inga pengar whatsoever och ingen möjlighet att inom en snar framtid kunna få tag på pengar. Plus körkortet också. Ingen man ser fram emot om man säger så, alltså. Tacka fan för att det inte var så då! Den tanken hade iaf börjat sätta sig, men man fortsatte ändå att irrationellt virra omkring i huset och återigen lyfta och vända på allt som kan tänkas, innan man tillslut hittar skiten under täcket i sängen. Och inte fan var man förvånad... Chansen att jag skulle missat plånboken de gångerna jag faktiskt var i sängen och letade efter den är minst sagt minimala, det måste handla om den enda kvadratdecimeterns som jag av misstag inte kollat under. Jag lyfte ju för guds skull även på madrassen och kollade mellan den och stommen...

Där är vi iaf, man klarade sig undan en minst sagt jobbig vecka med att endast skämma ut sig smått för ett antal personer. Och det kan jag leva med. Frågan är dock hur det kommer sig att vi envisas med att göra detta misstag, eller vad man vill kalla det, om och om igen, samt att det inte bara är några enstaka som verkar göra det, utan alla har nog gjort det minst en gång i livet. Inbyggt fel i hjärnan, likt en bugg i ett Microsoft-program, eller kanske ett planterat bevis av det flygande spaghettimonstret som bevis för ointelligent design (http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret)? Eller kanske handlar det om att ens undermedvetna påverkar en för att den inte stödjer det man planerat att göra om man inte behövt leta i evigheter? Något är det iaf och några svar har jag inte. Så jag lämnar det där helt enkelt. Har ni några andra idéer om källan till människans konstanta idiotier, såsom detta, så dela gärna med er!

Nu blir det lite mer management accounting, môcke trevligt kvällsgöra, right? Imorn däremot, då smäller det! Champions League-premiär! Och vad bättre än att inleda det hela med en karamell som Barca-Milan? Inte mycket skulle jag tro! Trots att man stenhårt tror på torsk så ska man aldrig säga aldrig, se bara vad Agirretxe och Real Sociedad gjorde i lördags(lr söndags?)! Matchen börjar dock imorn klockan 4.45, så det blir väl så att man skippar den...

...eller inte.

För mer eller mindre första gången på över ett år så bryts traditionen av att antingen se CL hos Danne med grabbarna eller på hallands magiska pub(allt som oftast även det med grabbarn, något annat går väl inte för sig?). I år så blir det uppgång strax innan 5 på morgonen för att ensam sätta sig i mörkret och kylan och titta på prima europeisk fotboll med aussie-kommentatorer. Kaffe, macka och ägg får ersätta öl, nachos och hamburgertallrik. Tur att det bara gäller i ett halvår...

Tack för idag, live long and prosper

och forza milan!

och jag höjer ett varningens finger för någon galenskap innehållandes Prince Boateng och Cassano. Ni läste det först här!

The Gang Walks Their Asses Off

Efter att man tvingats vänta 2 veckor extra på den italienska ligastarten så var det ÄNTLIGEN dags i fredags, och så tvingas man se på hur Milan spelar som ett skrämt P02-lag utan förståelse för spelet och ligger två mål back efter alldeles för få minuter gågna. Ni vet, sånt där som får en att fråga sig vad fan man har gått upp 04.45 för att kolla på. Men helt åt helvete gick det ju inte iaf, dem ryckte upp sig och fick in två baljor och låg ändå närmre ett ledningsmål än det motsatta. Det såg däremot inte speciellt hoppingivande. Inte så hopingivamde som man hoppas sådär ett stenkast iväg från mötet med ni vet det där laget som Qatar har som anställd. Eller hur det nu igen? Ännu ett oavgjort resultat har ett av lagen man följer fått med sig denna helg, och i detta fall är oavgjort ett positivt resultat. Real Sociedad gav dem ovan nämnda en ordentlig fight och hämtade upp 0-2 till 2-2 innan den lagmäktige blåste av matchen. Môcke bra.

Tanken med lördagen var hursomhelst att jag skulle bege mig ner till byron bay efter matchen mellan Milan och Lazio för att dyka! De gick sådär.. Tydligen blåste det som jag vet inte vad och dykning var tydligen inte möjlig. Jättekul. Verkligen. Speciellt när meddelandet om det hela kommer efter att man packat, gjort sig i ordningen och lämnat huset på väg mot bussen. Aha, vad ska man göra? Inte ett piss. Så jag satt och surade här hemma fram till 10-11 nångång innan man fick foten ur arslet och tog sig ner till stranden för att surfa istället.

Idag däremot har jag efter 2,5 timme magisk sömn (varför stanna hemma och få ordentligt med sömn när man kan gå ut och festa och göra det jobbigt för sig själv?) tagit mig upp och begett mig ut på äventyr! Destination: Mt Warning. Vi åkte en grupp på lite mer än 10 pers från universitetet runt 9 imorse och satte kursen söderut. Ca 1½ timmes bilfärd sydväst nådde vi botten av berget. Därefter väntade en massiv resa på 4,4 km, enkel väg, upp mot toppen. Närmare två timmar får jag väl gissa på att det tog, men ändock topp-fan bestegs! Med mäktiga 11560 moh!!! Nej, så var det ju inte riktigt. 1156 meter ovanför havet ligger toppen. Låter inte så mäktigt kanske. Oväsentligt säger jag. Det var ett rätt schysst berg tycker jag och thats it, end of discusion. Om man nu vill jämföra med svenska motsvarigheter som faktiskt är bra mycket högre så måste man komma ihåg att havet bara är ett antal km från berget så det börjar på en bra mycket lägre höjd över havet än vad berget uppe i Norrland gör. Det var iaf förbannat trevligt och spännande sista 400 meter där man hade ändå behövde en kedja som hjälp för att ta sig uppåt. Bilder kommer! Nångång...

Framtiden dårå. Nästa vecka och veckan därefter kommer bli pain. Jag måste plugga. På riktigt. Fan. Tre uppsatser ska skrivas, en presentation ska hållas och en mid term ska göras nästa vecka på lördag (vad e grejen med tentor på lördagar för oss ekonomer!?). Så mindre fest och andra roligheter, mer bibliotek, läsande samt ordbajsande. Går nog för sig, om inte imorn så i sista sekunds iaf, det brukar ju vara så.

Längre fram i framtiden dårå. Här nere tycker dem ju att det varit vinter precis. Det innebär logiskt sett att våren e på g. Vår i september och oktober, vilket jävla påhitt :S. Eftersom det är vår och dem pratar engelska här nere så måste man ju ha spring break! Och det har dem. En veckas ledighet inleds om två veckor. Två veckor helvete följt av en veckas semester, alltså. Fair deal, antar jag. Jag ska då ta mig härifrån, Gold Coast, upp till Cairns. Jag och fyra andra personer ska bosätta oss i en campervan och bila upp under en veckas tid. Det lär bli förbannat stökigt. Och mysigt. Sånt man gillar, ni vet. Var vi ska stanna och allt detaljinriktat får vänta än så länge, mycket annat just nu. Men det ska göras iaf och det lär bli jävligt bra, det tvekar jag inte på!

Så ser alltså min närliggande framtid ut. Uppdaterat och klart, dvs over and out

Tills nästa gång, eller nått...

Mac Shares a Link

Sug på den karamellen ni!

Currumbin, Byron, Gold Coast och vad annat som nu har varit

Ciao

Charlie Gets Crippled

Helgen har varit väldigt mycket trevligare än veckan. Under veckan har det som nedan beskrivit mest varit irritationsmoment. Det var den påträngande rumskamraten, dem tröga asiaterna, regn och tråkigt väder(och däremed inga möjligheter att surfa) och mycket plugg. Under helgen, däremot, har det varit mestadels bra väder. I fredags var man verkligen uppe med tuppen då man steg upp vid 5. Påfrestande må jag säga. Ett par mackor och en bussresa på över timme senare var jag framme i Currumbin. Jag skulle väl tro att jag var i vattnet närmare halv åtta. Frenetiskt paddlande och trötta ben kämpandes mot strömmen och vågorna blev det under ett par timmar. Lite surfande lyckade jag mot all förmodan få gjort också. Det var en riktigt fin dag därute, dock var det ganska mycket större vågor än vad som passar en person med mina surfegenskaper. The swell var ca 6 feet, vilket är ungeför 180 cm. Vad som exakt menas med swell har jag inte riktigt fått grepp om, men stort som fan var det iaf. För den okunnige låter ju inte vågor på närmare 2 meter som några jättemonster, men det är förbannat stort. Man glömmer ofta att man som surfare ligger ner på brädan, dvs på höjden 0 m, och om då det kommer en vägg och slår ner på en från två meter ovan så känner man sig ganska liten. För att komma till kritan så höll jag mig en bit in mot stranden där de var minde...

Jag var väl därute fram till ca klockan tolv, så ett schysst pass! Kvällen blev de inte mycket gjort, Ben hade några vänner över och de blev lite film. Lördagen var tvärtemot fredagen fylld av regn och inte mycket blev gjort. Tack och lov varade det inte utan solen var tillbaka i söndags! Mer surfande alltså. Eftersom grabbarna jag var ute med inte kunde ta någon buss innan 7.40 så slapp man iaf pina sig upp alldeles för tidigt. Det blev dock en riktig jävla heldag. Surfande mellan ca 9.30 och 15-16 nångång, med kortare pauser däremellan. Tror jag var hemma vid 18. Och där har ni den främsta anledningen till varför detta inte var upp i söndags. Man orkade helt enkelt inte göra annat än att sitta still i soffan. Så väck var man. Men surfingen var bra! Börjar känna att man får häng på det hela och känslan när man väl kommer upp på en våg och åker med den är ganska obeskrivbar. Den gör det värt alla blåmärken, smällar, sår, jack i brädan, träningsvärk och kramp som man råka ut för. 

Currumbin är för övrigt en helt okej plats att befinna sig på. Klippor, milslånga stränder, sköna vågor och briljanta vyer åt alla vädersträck. Bilderna här är tagna där och jag ska med tiden slänga upp lite mer på fejsboken, patience my friends!

Over n out /Mac

Ps. Eftersom adressfanskapet var fel från början så lägger jag in det igen, även om jag nu har ändrat det i det tidigare inlägget också.

unit 16/168 Queen Street

Southport QLD 4215

Jag bor med ett retard och jobbar med idioter

Så har veckan varit på ett ungefär. Personen jag syftar som jag bor med är inte Ben, han som har stället, utan Sara(ger blanka fan i hur hon vill stava egentligen). Hon flyttade in för kanske en månad sen, men efter ca en vecka så försvann hon ingen över två veckor då hon skulle hem till familjen eller vad det nu va. Även under första veckan så var hon ingen höjdare men det var inte tillräckligt för att ge henne en bedömning på riktigt. Nu däremot. Nu börjar hon gå mig på nerverna.

För att vara en 25-årig, snart(mer-eller-mindre) färdigutbildad lärare så är hon dum i huvet. Alltså verkligen inte smart, menar jag då. Det är fråga på fråga om de mest banala saker och för att verkligen ge en huvudbry så passar hon alltsomoftast på att avbryta en i ens svar för att fråga något mer. Och om hon inte avbryter för att fråga något mer så avbryter hon för att berätta en "historia" om sig själv, oavsett om det finns en relevant koppling till det man tidigare pratat om. Jag sympatiserar starkt med alla framtida barn som måste ha henne som lärare, snacka om att de kommer halka efter i utvecklingen oavsett hur smarta dem är.

Utöver det gillar hon att utnyttja ens tillgångar. Detta gäller det mesta, elektronik, småsaker och mat, you name it! Men i huvudsak verkar det vara mat. Utan att fråga. För att sedan blåneka. Kul. Senast imorse märker man sin juiceförpackning så framme, mer eller mindre tom. Den innehöll lite mer än 2 liter igår kväll. Ben(den andra som bor här) vet jag inte drack det, för att han jag och några andra var här hemma igår och kollade på film och även om jag gick och la mig innan alla andra drog så är man säker på att han inte tog de(för han är inte sån). Frågan ställs, svaret kommer. Hon blånekar,  men lägger även till att hon kan köpa en ny till mig. Ursäkta? Varför köpa en ny till mig och hon inte tagit den? Vilket även är vad jag frågar henne. Inget vettigt svar förutom att hon inte tagit juicen, vilket hon är säker på.

Allt i sig är småsaker, jag vet, men när det är en efter en efter en börjar det gå en på nerverna. Något som också kan hjälpt det hela på traven är den andra delen av dagens titel. Och här finns det iaf en viktig lärdom: jobba inte med asiater! Jaja, rasistiskt kanske det låter och hårddraget är det säkert, men idag gör jag det enkelt för mig... Det av värde i det hela är snarare att om man ska jobba med asiater(koreaner i detta fall) så make fucking sure att dem kan sin engelska ordentligt.

Detta handlar om ett grupparbete i kursen Management Strategy, dvs. den svåraste och mest krävende kursen, men samtidigt den jag uppskattar mest. Jag förstod redan från början när jag valt gruppen att det kunde innebära problem, för jag veeeeeet hur jävla sunkiga kineserna i min korridor hemma är på engelska. Men man tänker ju inte riktigt igenom saker och ting. Jag hade byt några ord med dem innan och de hade ändå pluggat på Griffith i tre terminer redan. De borde således kunna prata schysst engelska och främst av allt veta hur det funkar på mitt nya universitet, vad lärarna vill ha av en och liknande. Men icke sa nicke, och det fick man lära sig bara ett par minuter in i grupparbetet. Talmässigt så kan ändå två av tre hygglig engelska, och då menar jag att man förstår vad dem vill säga(och inte alls i närheten av så bra som en svensk med dålig engelska). Skriftligt var det värre. Eftersom jag inte orkar lägga mer tid på dem än nödvändigt då det vänder sig i magen på mig av det så får ni bara ett stycke magiskt kollaborerat fram av en av de ovan nämnda. Tacka gud för att man iaf har en dansk i gruppen...

"Sometimes we didn’t know about what was that some words about so we use web searching engine for understanding about what was that mean."

" A topic of this plan is that Information and communication technologies (ICT). Of the day ICT industries could be contributed to economic growth and to labour market (Schreyer, 2000). This is the reason why ICT would be quite an influential industry. This paper demonstrates how to analyse ICT industry and why it is an appropriate way to tasks. A key tasks of the group is that more powerful strategy and analysis for improving these industry.  Also, the task will yield that better strategy than before. There is a SWOT analysis such as Strengths, Weaknesses, Opportunities, and Threats.  It makes our plan for getting perfect."

Eftersom jag är snäll och uppmuntrar skratt får ni ett till. Och ni får hela stycket efter som det ger ett härligare klang än en mening för sig. Visst är det alltid trevligt när man måste göra allt själv!

Så det har varit en påfrestande vecka(regnat har de gjort hela tiden också :O). Någon med tips hur man pallar med jobbiga människor? Tips uppskattas. Kanske får be Ben ta med Valium eller något annat obskyrt från sjukhuset annars...

Tune in imorn så ska jag slänga in en text med lite mer uppåtgående tankar och mindre rakbladsbetonade..

Fotorama

Lite rundvisning är kanske på sin plats. Kort och koncist men ni får en liten inblick i var jag sover, äter och dumpar saker. Gott nog. En queens size-säng är för den delen en jävla skillnad mot min lilla skit nere i Lund. Utöver det så är det hela ganska basic, ett litet sängbord, ett litet skrivbord och en garderob som rymmer bra mycket mer än man fick med sig ner. Det ända som saknas skulle väl vara Cappucino-tavlan, eller vad säger inredningsexperten Saga?

            

Resten av huset är ganska fräscht. Fyra rum och kök, varav tre sovrum. Väldigt mycket vit och väldigt mattbeklätt. Mattorna kan ju kännas vara förbannat sunkigt och 50-tal, men våra ser faktiskt okej ut och det är rätt värt med heltäckningsmattor när solen inte är uppe, iom att det ska vara konstant kallt då. 

Så är det här, och så ska det va. För det närmsta 4 månaderna 

dvs. Nu ska jag mot förmodan ta mig an lite studier så ciao 

för denna gång!

The Gang Sells Out

Nu har jag förmodligen försökt skriva ett inlägg i en vecka. Det går sådär som ni kanske märker. Men om man nu inte har inspiration att skriva något vettigt så känns det rätt onödigt att skriva, det blir bara en massa ointressant nonsens då. Det är iaf mina 5 cent, men antar att många inte håller med.

Jag har alltså små gett vika för grupptryck, jag med. I tisdags lade jag cirkus 1500 riksdaler på en surfbräda. Man vill ju inte vara egen och strunta i vad alla andra gör, right? Som tur är kan man sälja tillbaka den för en (bråk)del av priset så min snåla sida är inte allt för upprörd. Först tänkte jag göra det, sen tänkte jag inte, sen insåg jag att jag faktiskt är ledig 4 av 7 dagar i veckan och att resa runt, dyka och festa är dyrare än jag beräknat så att lägga ut en engångsumma för en bräda man sedan kan använda obegränsat OCH utan kostnad är en rätt bra idé. Nu gäller det bara att ta sig upp på morgonen och ta sig ner till stranden så man faktiskt gör det också.

Jag har hittills hunnit med ett par omgångar, dock inte så långa. Det går sådär skulle jag tro. Det är ju ingen dans på rosor om man nu tror det. Första gången jag testade på det var för tre år sen, då också i Oz. Då körde jag en lektion uppe i Noosa. Andra gången var ett par veckor sedan, nere i Byron Bay. Båda gångerna är man på ställen med små trevliga vågor, alternativt brutna vågor, med gigantiska brädor. Brädorna är toklång, väldigt breda och tjocka. De är alltså väldigt stabila och att komma upp då är inte ett problem. Nu ska jag upp på en bräda knappt längre en mig, knappt bredare än mig men tack och lov smalare än mig(illa vore det fan annars!). Lite annat att jobba med får man säga alltså! Men det var jag ändå beredd på, och konstigt vore det väl ändå annars? Det är inte direkt som att man lär sig åka skidor(på riktigt menar jag då) genom att åka för sig själv en timme eller två varannan dag i en knapp vecka. Men jag jobbar iaf på det!

I onsdags var jag ut för fösta gången med min alldeles egna rackare! Det blev en timme innan skymning, sådär. Lite mörbultning blev det. Fredag och lördags blev det lite mer, fredag nere vid Broadbeach och i lördags på Currumbin beach som ligger strax söder om Gold Coast. Båda gångerna med tre svenska tjejer jag träffat här nere.  Alla nya med surfingen så man slapp känna sig dålig. Det är ju tur de. Vet inte hur mycket man utvecklades men jag lyckade iaf komma upp och vi hade det jävligt trevligt! Fredagen blev en ordentlig heldag med surf, lunch, jakt på bräda åt en av tjejerna som inte köpt än och avslutningsvis "en kopp kaffe" runt 4-5(?). Tror vi kom därifrån vid 9 på kvällen. Hittade en väldigt trevlig restaurang/bar där vi skulle ta en kaffe. Stället hade ölprovning för ett lokalt bryggeri, smakprov på minipizzor och liknande lite senare körde en trubadur igång. Väldigt svårt att ta sig därifrån alltså! Förbannat trevligt, förbannat bra sälllskap och förbannat bra öl!

Buleigh Brewing hette bryggeriet och deras pale ale var en riktigt vinnare! Bara för det så får ni en bild. Både smakmässigt och designmässigt verkar dem ju fått inspiration från Brew Dog. Vette tusan om det är medvetet eller slump, men vi gillar ju Brew Dog och det är inte något plagiat det är frågan om så ingen uteslutning för sådant! Vi gillart, alltså.

Så jag tänker jobba vidare med surfingen hur som helst, så får vi se om det blir några framsteg framåt hösten. Eller egentligen sommarn, om man nu ska tänka som en aussie. Nu ska jag lägga ner skrivandet för en stund och tänka mer på något i matväg, och därefter blir det volleyboll på stranden. Fan vad hårt man ska ha det då...

Bakslag och framsteg

Ett steg fram, ett steg bak. Svart och vitt. Så är det. Eller, det skapar en enklare fördelning i alla fall så länge inte saker och ting ska envisas med att befinna sig mittemellan vilket det självklart oftast envisas med att göra. Lite så har det varit de senaste dagarna hur som helst. Lektioner fram till nio på kvällen på torsdagar. Den sista lektionen visar sig dock vara förbannat rolig! Värt det, alltså. Vi slutar nästan en timme tidigare också, dvs jag hinner till förfest. Framgång! Förfesten var långbort som fan. Kommer till "klubben" lite senare på kvällen, alla är fulla, inte jag. Spenderar hutlösa summor på att inte komma någonvart, åker hem.  Halvvägs hem så jämnare det ut sig iaf, jag verkar ha haft lite för stort saldo på pluskontot -> punka.

Men man gillart, det är ju inte kul när allt är busenkelt och man bara glider fram. Nej, det där är ju inte helt sant heller. Sak samma, konstanta framgångssagor är inte roliga och de är inte dem intressanta. Vem fan vill se den filmen? Så här har det oavsett varit under gångna helgen och så lär det väl fortsätta. Däcket fick jag fixat för 15 dollares för 5 minuter av en cykelförsäljares tid, min flatmates polare som fyllde år var inte hemma så han behövde någon att dela sin platta öl med, jag tog bussen från nöjesparken åt fel håll och hamnade mitt ute i ingenstan, den enda tävlingsmatch med Milan som startar vettig tid för min del(iom att den spelades i Peking) det närmsta halvåret missade jag på grund av att man inte kollar datum nogrannare, jag hittade precis en torrent med matchen...

Ni fattar poängen, upp och ner and on it goes. Jag vet inte om man låter bitter men så är det inte, tvärtom! Jag stormtrivs. Så länge man inte går runt och förväntar sig en fyrfilig motorväg utan trafik till paradiset likt ett blint fån så bör man klara sig galant.

The Gang Exploits the Mortgage Crisis

USA i kris. Surprised? Nee, inte direkt. Det är ju inte riktigt ett land där man på riktigt verkligen vill hjälpa varandra. Man vill hjälpa sig själv. Att se andra lida eller åtminstone inte få sin vilja igenom berör en inte så mycket, och sitter man själv i skiten vill man gärna dra ner andra i den också, "andra kan väl inte ha det bättre än mig, right?", något It's Always Sunny in Philadelphia ger fantastiska exempel på! Bäst för dem att de löser det hela iaf, dem sätter ju inte bara sin ekonomi på spel utan även delar av min, outrageous! ( ;) ) Sak samma. Hur hamnade jag här? Juste! Good news, jag kan tanka ner DN i pdf-filer varje dag! Awesome helt enkelt, jag behöver inte ge upp gamla trevliga vanor!

Vecka två på uni nu och dem börjar plötsligt sätta lite press på en att man ska göra saker här! Den stora frågan är tragiskt nog inte om man komma hamna i den onda cirkeln utan när man gör det. Vad det hela handlar om är vad min gode vän Herr Isaksson klockrent beskrivit som Livet efter tentan. Jag ser det hela lite som den onda cirkeln av studier på en "högre nivå". Det som är bra är att om man låter bli att hamna i det första stadiet av den frän början så borde man klara sig väldigt bra, det är som sagt en nedåtgående spiral, desto längre man varit inne i det, desto svårare är det att ta sig ur den. Början är alltså när man väl börjar för terminen. Du tänker tanken. Första fröet är sått. "Okej, kursen har börjat. Kanske ska man ta och läsa första kapitlet i boken så man hänger med?" Sen ringer någon och frågor om man vill spela fotboll eller åka till malmö eller bara hänga. Eller så kommer du på att du inte har sett den där serien som pågår i ca 10 säsonger. Oavsett vad, du känner att du trots allt har tid och lägger det skolrelaterade åt sidan. Så börjar det. Vi hittar vära ursäkter för att skjuta upp pluggandet och sen börjar det närma sig. Tentan. Tillslut inser man självklart att man måste plugga och tvingas då ta igen för den förlorade tiden = hetsplugg. Tentaplugg är ett känt fenomen och det är ju som det är. När väl tentan är över så har man de sista dagarna spenderat all tid åt att plugga och näst härefter väntar en ny kurs. Den här gången tänker man dock inte som i början av terminen, den här gången tänker man att man förtjänar ledig tid eftersom man pluggat som en galning veckan innan. Därmed tar man sig rätten till denna ledighet. För varje kurs som går så lyckas man allt som oftast dra upp på ledigheten lite mer och tvingas plugga mer intensivt för varje tenta vilket får en att tycka sig förtjäna ännu mer ledighet osv... Ni fattar. Nu har man alltså riktigt ordentligt göttat ner sig detta magiska system. Ni som inte pluggar undrar självklart varför man inte inser detta och slutar upp med det hela? Jovars, klart man gör. Man slutar det bara inte. Onda cirklar kallas just onda cirklar av en anledning. Men ge icke upp hoppet! Frälsning är möjlig! Det är bara svårt... Av någon okänd anledning lyckades jag alldeles ypperligt med det i sista kursen i våras. Vilket är ännu mer oförståeligt, de va ju schysst väder, omänskligt mycket fotboll och allt annat som lockade då. Men det är ju det som är grejen, det är inte så mycket som krävs. Jag valde att sätta mig ett par timmar, tops, utöver den vanliga föreläsningen/lektionen och göra ett par uppgifter. Helt plötsligt var det som sade på lektionerna inte småluddigt utan solklart och när väl tentan närmade sig och den sedvanliga tentaplugget skulle börja så kände jag mig färdigpluggad väldigt snabbt, med flertalet dagar tillgodo innan tentan. Det var awesome(förutom att man inte visste vad man skulle göra med tiden, det känns trots allt lite fel att ta ledigt helt och hållet och chilla under tentaplugget). Kanske endast dem jag pluggade med som inte riktigt uppskattade att man samlades för att plugga för att jag en halvtimme senare bestämmer mig för att slösurfa och ännu en halvtimme senare bestämmer mig för att man gjort sitt för dagen, likt en dryg jävel som borde hålla sig för sig själv

Det finns alltså ljus i tunneln. Jag tvivlar endast lite på att man hittar´t. Det som gör situationen annorlunda här borta är att man läser alla kurser samtidigt och ingen av dem avslutas innan slutet av november. Och med det går vi väl istället in på själva plugget här. Jag ska plugga en massa management och organisation. Ska nog gå bra. Ska även läsa en kurs i förhandlingsteknik. Verkar bli spännande. Ska komma hem och negotiate the ass of people. Typisk kurs som man inte skulle hitta i Sverige samtidigt som den säkert är mer värdeful än hälften av det jag läst/kommer läsa under hela min utbildning. Fast vi kan som tur är läsa Harry Potter-kunskap! Sjukt vore del väl annars... Själva uppläggen för kurserna är ganska likartade. Föreläsning, lektion, en skriftlig inlämning och en tenta. Däremot är tentorna av mycket mindre värde och verkar mycket enklare. Inlämningarna tar alltså större plats. Många kurser har även massa småsaker som man får poäng genom, exempel närvaro och att man gjort uppgifter inför lektionerna. Jag har även hemläxa! Känn på den! Har knappt haft det sen högstadiet. Det kändes allltså lite smålarvigt på något sätt. Mycket av det här småsakerna man fick poäng för kändes från börjar konstigt. Min kompanjon från den bästa studentstaden av alla(aaarå!) sa dock en bra sak: det är ju faktiskt ganska likt sverige, bara att vi använder en annan teknik. Piskan. Här nere är det moroten som gäller. Hemma är det ändå en hel del uppgifter och närvaro som är obligatorisk, fixar man det inte blir man allt som oftast bestraffad med ännu en uppgift att göra. Här nere blir man endast av med poäng på kursen, och ganska få dessutom så betyget påverkas inte nämnvärt. Huruvida det är bättre eller inte låter jag nog vara osagt. Själv så gjorde man ju självklart de där obligatoriska delarna, likväl tror jag att man kommer göra alla dessa poänggivande delarna så effekten blir densamma för mig. Jaja, man får väl ta och göra en utvärdering när efter alla tentor är gjorda och kurserna avklara... nej, juste, det kommer ju inte hända. Då börjar ju livet efter tentorna. Då tänker jag befinna mig på en najs strand nånstans på den här sidan jorden och leva livet medan ni därhemma njuter av vintern.

Över till annat så börjar man känna sig mer som hemma här. Manne och Linnnea var här förra veckan. Det var fan på tiden att man fick se den pöjken igen! Vi hade det iaf väldigt trevligt här och kämpade på med ölande onsdag till fredag. Linnea kämpade tappert men fick ge sig under fredagen. Inte för att hon inte "pallade trycket" eller vad man vill kalla det, det tvivlar jag inte sekund på att hon skulle fixa, utan det var magsjuka/feber som satte stop för det hela. Lärdomen från hennes sjukdom är dock viktigt: lita inte på religiösa personer som vill ge dig grattis mat! Det var oavsett en väldigt trevlig vecka som avslutades med skönt häng med ett gäng bestående av jänkare under lördagen. Utöver det här så var det någon mer jag egentligen skulle skriva om, men i och med att jag flummade iväg ovan med annat ointressant dravel så bestämde sig minnet för att ta en paus. Raincheck alltså. Jag saknar er alla så gör mig den lilla tjänsten att ni skickar en lite hälsning eller något! Ni som redan gjort det hoppas jag vet det som borde vara självklart: ni är awesome

over and out /Mac

Charlie Goes Australia All Over Everybody's Ass

Hej!
Just precis så.

Dos semanas här borta nu. Idag började första kursen och det hela har alltså startat på riktigt här. Känns fortfarande som en lång semester, men det ändras väl när dem ger mig en massa att göra... Börja från början? Okej då. Första veckan här nere spenderades på ett hostel. Förbannat kul, förbannat slitsamt! Dagarna såg ungefär ut såhär: Försöka ta sig upp innan tio för att få ta del av gratis frukost, leta lägenhet, chilla, leta lägenhet, middag, volleyboll, öl och utgång. Att stanna "hemma" en kväll var vedervärdigt, klockan tio stängde dem ner ALLT, dem släckte även ner lamporna på gården. Dvs in på rummet och sov eller sitt ute i mörkret och frys röven av dig. Utgång var att föredra alltså. För er som vet hur bytisar rent generellt beter sig; ta de egenskaperna och applicera direkt på alla backpackers. Vi hade kul helt enkelt.

Vandrarhemmet låg alltså i Surfers Paradise, party- och shoppingdelen av Gold Coast. Stökigt ställe, sliriga kvällar, ja gillart. Det är en fräsch och en större stad än jag trott med en övermänsklig strand, tror jag kommer trivas här. Men det inte där jag kommer bo dock! Flyttlasset bar av mot Southport, en liten bit norr om Surfers. Bor numer i ett radhus tillsammans med en 27årig aussie vid namn Ben. Skön kille som pluggar till läkare. Huset är najs: två våningar, tre sovrum stort vardagsrum/kök. 3 km till skolan, 3km till stranden och bussar som går hela tiden, överallt(även om dem inte kan klockan for shit). Om någon nu skulle vilja skicka mig något så är det hit det ska iaf:

Marcus Högman
6/168 Queen Street
Southport QLD 4215

Go for it bah!

Aaanyway, förra veckan bar det av mot Byron Bay för tre dagar! Galet kul. Alla var vi bytisar(ja vet, det är helt sjuk, JAG är en bytis nuförtiden!! wtf? kommer jag också hamna på något vg's-liknande ställe och dricka jaffa? Läskig tanke..) från Griffith. Först och främst en massa tyskar, därefter en massa jänkare och troligtvis kommer Norge som tredje största bidrag till vår grupp. Men det var lite alltmöjligt folk med så dem flesta höll sig till engelskan. Jävligt trevligt att träffa lite nytt folk som ska bo häromkring det närmsta halvåret. Lite bilder därifrån dyker snarast upp någonstans i din närhet! Vi var bland annat ute och paddlade kajak med delfiner som verkligen gillade uppmärksamheten, simmade runt oss om och om igen. Väldigt trevligt får jag säga. Vi var även ute och surfade, ännu roligare. Jag testade det för tre år sen när vi var här borta förra gången, men det kändes som att det var lite stökigare vågor och sånt den här gången. Upp kom jag iaf, inte så himla svårt om man bara har fått in tekniken för det(och har en big ass bräda). Mer surfing lär det alltså bli här nere.

Efter en fatastisk tripp till Byron så är det nu dags för lite plugg, första föreläsningen i första kurser idag(Management Accounting, sug på den ni!), första föreläsningen i andra kurser på onsdag osv... Får komma tillbaka med hur det är att plugga i Australien när vi väl kommit igång.

Vet inte om jag har så mycket mer för tillfället. Några få punkter om livet i Oz rent generellt först bara:

• Det är kallt här på kvällar, nätter och mornar. Och då menar jag inte "lite småkyligt här, kanske borde ta på mig en tröja" utan det är att gå från shorts och t-shirt till att ha jeans och tjocktröja och ändå frysa. Var inte beredd på det. Hemskt. 
• Detta här väl att göra med det ovan men ändå. Byggingenjörer, byggarbetare, snickare eller what-ever verkar inte ha insett att det är kallt som fan när det är mörkt här borta under vinterhalvåret. Tvivlar på att det finns ett uns av isolering i någon av väggarna för att det är inte bara kallt som fan ute, utan lika kallt inomhus. Tack gode gud att det fanns ett vettigt täcke där jag bor nu, hade tvingats att köpa ett eget annars.. Att sova med en filt och lakan är inte ok. Frös som ett as under min period på vandrarhemmet. Täcket löser som tur är problemet med att kunna sova, men däremot inte problemet med att ta sig ur sängen innan 9. Kl 7 på morgonen är det omänskligt kallt här inne i huset. Det blir även lite förvirrande när man ska gå hemifrån. När man går vill man ha väldigt mycket kläder på sig, men likväl vet man att när klockan närmar sig tio och man går ut i solen så vill man inte ha mer än shorts och t-shirt på sig. Någon men annan lösning än att helt enkelt släppa på massa kläder?

Då tackar jag för mig för denna dag och hänför mig åt att göra en budget eller något i den stilen. Hemma har jag typ haft en men har egentligen inte haft så stor nytta utav den, det går runt varje månad ändå. Här nere dock. Fan vad dyrt det är. Dyrt, i tell u! Allt är dyrt också, även det som inte är dyrt!! Knasigt värre. Tur att man fick en jävla massa deg från min gode vän staten innan man for iväg :)

Ciao

The Gang Gets Extreme: Home Makeover Edition

Happ, evigheter utan något nytt från min sida. Jag är lite smådålig på det här kan man säga, men å andra sidan så blir det nog alldeles lagom värdelöst om man bara skriver för skrivandets skull och inte för att man har något man vill förmedla mer er alla! Därför blir det heller inte så mycket denna gång heller... Skyller på tröttheten, klockan är ändå över tolv här borta. Lite pillande med det designmässiga har jag hållt på med iallafall(fan vad sånt skulle vara tidskrävande om man inte gått kursen webbdesign i gymnasiet... Eh, nej förlåt, om man inte tyckt det var intressant..)

Huuursomhelst, eftersom interaktionen här på min egna lilla sida är obefintlig och jag helt enkelt är besviken på att ingen ville ge sig på och kommentera var namnet kommer ifrån så utlyser jag en tävling: först med rätt svar vinner en souvenir som jag tar med mig hem från down under! Huvudfrågan är alltså var namnet på sidan(och underförståt även på datorn) fått sin inspiration från samtidigt som det finns ännu en detalj som har med det hela att göra vilket gör det lyckliga vinnaren rättfärdigad att få en liten extra sak. Den andra delen får ni inte mer hjälp gällande än så, så det så! Så. Jalla jalla och allt, kommentera och gör mig glad!

Medan ni jobbar på det så går jag och lägger mig. Ett vettigt inlägg väntas kanske imorn. Hoppas jag. God natt.

Bums: Making a mess all over the city

Har duvetsådärsuperspontat döpt min dator till Charlie. Kan ni inte lista ut varför genom att läsa namnet på denna hemsida vars utformning så vigoröst kallas blogg(fan. gillar inte det här med att ha en blogg. Men what the hell, låt gå för denna gång) så får ni helt enkelt suga på karamellen, fundera hårt för dig själv eller söka på internet ett tag till för svaret kommer inte idag! Mellanlandning i Bangkok för tillfället, klockan är närmare 3 i Sverige(närmare kl 8 här) och endast 16 timmar kvar till take off.

Idag började alltså detta äventyr på närmare 6 månader helt befriade från inlagd sill, UL(äntligen...) och sena nätter på hallands nation(fan...).  Blandade känslor, förstås, men överlag tror jag på ett awesome halvår. Början har varit ok. Tio timmar på ett flyg med en fett, extremt sällskapssjuk göteborgare i 50-årsåldern. Va väl kul i ca en timme, men sen blev man rätt trött på det hela. Smått facinerande hur han varvade skryt om allt han varit med om med att tycka synd om sig själv och prata om allt från skador, familj till hur lite pengar har tjänade. Han skulle ner och träffa sin "flickvän" sen tre år tillbaka. Thailändare, du vet. Själv började man fundera på vad hon var för någon. Golddigger med största sannolikhet, men frågan är var på skalan gällande ordet som man gärna kan tolka lite som man vill, han hade som bekant begränsat med pengar... Tänkte på om hon hade flera pojkvänner av detta slag och funderade hur logistik och planering av det hela fungerade då, man kan ju inte ha två här samtidigt, bad for business. Han verkade dock lite naiv gällande det hela. Värre blev det när han snackade med en annan kille på planet som också hade någon här nere som tydligen rakt ut sagt att han borde förstå att hon var en hora. Kommentaren tror jag tog rätt hårt på honom, tyckte lite synd om honom då faktiskt. Men det är väl även problemet med att vara sådär dumnaiv, man mår kanon och är lycklig enda fram tills att någon raserar bilden man byggt upp och ramlar man fan ordentligt. Inte riktigt ett problem man själv har och frågan är väl vad som är bäst, naiviteten som beskriven ovan eller att man istället är skeptiskt till saker och ting. Man slipper ju smällen, eller är i vilket fall beredd på den, men samtidigt är det nog svårt att kunna vara lika glad och lycklig över vad det än handlar om. Tror ändå jag håller mig till skeptisismen ett tag till.

Sådär, lite ordbajs för era ögon, lite tid fördriven för mig påflygplatsen. Nu börjar det snart bli lagom att dra in till mer centrala delar av Bangkok för något mer högkvalitativt tidsfördriv.

Ciao

Sådär. 6 timmar senare så har jag hittat ett internet så nu åker det upp. Ca 24h, still going strong. Nej, det var en lögn, vill inte annat än sova. Men icke, 15h tills planet lyfter, då får de bli sömn. Och ja, en eller två bums ligger de allt här och var. Funderar på hur jag ska få charlies ansiktshår att växa tills sig, duger inte som det är just nu.