Come And Go Blues

Minnet kommer och går men nog fan ska ni veta att idiotin består. Alla har vi väl varit med om att man inte hittar något och sedan spenderar evigheter letandes efter saken i fråga. Allt som oftast brukar det sluta i att man hittar vad det nu är, och allt som oftast brukar man hitta den på ett ställa som är så pass självklart att man hade letat där även i sömnen. Så var det imorse. Jag skulle ta bussen som gick 7.40 hemifrån. Det gick sådär. Klockan 7.30 började jag leta efter plånboken men inte fan hittade man den fören vid 9. Jag vände upp och ner på varenda lösa objekt i huset, sen gjorde jag det igen, och igen och möjligtvis en gång till, jag tappade räkningen efter ett tag. Därefter gick jag fram och tillbaka till matbutiken, där jag senast använde plånboken och dess innehåll. Så ca 50 min letande i huset och 25 min "promenad" fram och tillbaka till Coles och noll framgång. Det kändes sådär, va. Inte handlar det bara om att det suger att tappa saker, typ som att det skulle vara jävligt irriterande om man tappade sin ipod lr whatever, utan det skulle vara jäävligt jobbigt. Jävligt jobbigt, menar jag. Plånboken borta skulle innebära noll i kontanter och noll bankkort, dvs inga pengar whatsoever och ingen möjlighet att inom en snar framtid kunna få tag på pengar. Plus körkortet också. Ingen man ser fram emot om man säger så, alltså. Tacka fan för att det inte var så då! Den tanken hade iaf börjat sätta sig, men man fortsatte ändå att irrationellt virra omkring i huset och återigen lyfta och vända på allt som kan tänkas, innan man tillslut hittar skiten under täcket i sängen. Och inte fan var man förvånad... Chansen att jag skulle missat plånboken de gångerna jag faktiskt var i sängen och letade efter den är minst sagt minimala, det måste handla om den enda kvadratdecimeterns som jag av misstag inte kollat under. Jag lyfte ju för guds skull även på madrassen och kollade mellan den och stommen...

Där är vi iaf, man klarade sig undan en minst sagt jobbig vecka med att endast skämma ut sig smått för ett antal personer. Och det kan jag leva med. Frågan är dock hur det kommer sig att vi envisas med att göra detta misstag, eller vad man vill kalla det, om och om igen, samt att det inte bara är några enstaka som verkar göra det, utan alla har nog gjort det minst en gång i livet. Inbyggt fel i hjärnan, likt en bugg i ett Microsoft-program, eller kanske ett planterat bevis av det flygande spaghettimonstret som bevis för ointelligent design (http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret)? Eller kanske handlar det om att ens undermedvetna påverkar en för att den inte stödjer det man planerat att göra om man inte behövt leta i evigheter? Något är det iaf och några svar har jag inte. Så jag lämnar det där helt enkelt. Har ni några andra idéer om källan till människans konstanta idiotier, såsom detta, så dela gärna med er!

Nu blir det lite mer management accounting, môcke trevligt kvällsgöra, right? Imorn däremot, då smäller det! Champions League-premiär! Och vad bättre än att inleda det hela med en karamell som Barca-Milan? Inte mycket skulle jag tro! Trots att man stenhårt tror på torsk så ska man aldrig säga aldrig, se bara vad Agirretxe och Real Sociedad gjorde i lördags(lr söndags?)! Matchen börjar dock imorn klockan 4.45, så det blir väl så att man skippar den...

...eller inte.

För mer eller mindre första gången på över ett år så bryts traditionen av att antingen se CL hos Danne med grabbarna eller på hallands magiska pub(allt som oftast även det med grabbarn, något annat går väl inte för sig?). I år så blir det uppgång strax innan 5 på morgonen för att ensam sätta sig i mörkret och kylan och titta på prima europeisk fotboll med aussie-kommentatorer. Kaffe, macka och ägg får ersätta öl, nachos och hamburgertallrik. Tur att det bara gäller i ett halvår...

Tack för idag, live long and prosper

och forza milan!

och jag höjer ett varningens finger för någon galenskap innehållandes Prince Boateng och Cassano. Ni läste det först här!