How Many Ways Are There To Love A Cat?

Statusuppdatering: Singapore är ett väldigt regnigt ställe, Singapore Sling är en väldigt sötsliskig drink. Nu beställde ju inte jag "slingen" igår, utan chris. Istället smakade jag bara, och det var ju gott nog. Underligt kan man ju tycke, borde man ändå inte ta sig igen en egen sådandär om man nu råkar befinna sig i Singapore? Jo, det skulle jag ju också, men tjejerna valde stället vi skulle slå oss ner på - ett sådär fint minimalistiskt modernt hak på torget (ett torg där det förövrigt stod en stor jävla gran, i form av lcd-skärmare och metall-rör, från Heineken tillsammans med just den sammansättningen av 1 meter höga bokstäver ett par meter bort, ni vet sådär subtilt som bara alkoholdryckesföretag kan) vid namn The Pump Room - och nu råkade det vara så att det även var ett mikrobryggeri. Och om man gillar öl så vet ni ju vad man gör. Och inte fan är det att beställa en drink. Och iom att de så stolt ståtade med massa medaljer från den asiatiska galan för alkoholhaltiga drycker så måste man se what the fuzz was about. Så jag gick på deras IPA. Och den va bra. Kraftig smak och stark, inte alltid va man förväntar sig av en pale ale, men jag går med på det, de funkar helt enkelt. Inte bättre än Burleigh Brewings dock...

Sak samma mindre om det om mer om cliff hangern jag lämnade er i.

3 dyk blev det för mig i Tulamben, 2 för Christine och 1 för Camilla. Briljant. Mkt mer behöver jag inte säga. Är ni nån gång på Bali så bör ni dyka där. Snorbilligt, precis nedanför stranden och fantastiskt djurliv. Sjöhästar, candy crab, ribbon eel, garden eel, frog fish, scorpion fish, svartfenad revhaj, ghost pipefish, leaf fish, nudibranshes, u name it - I saw it. Tråkigt nog va dykningen det enda som var bra med Tulamben, ett par restauranger utan folk, en kiosk och... ne, just, sen va det slut. Lite mer liv och lite mer folk och jag hade nog mår prima där ett längre tag. Chris gillade de som fan och verkar taggad på att ta dykcert nu, känner mig stolt över att påverkat ännu en person  mot den makabra världen av dykning. Camilla? Not so much, va inget för henne, men sen va de första gången också. På'tt igen och nog ska hon se att de e najs.

Nu va de ju dock så att vi va på lite expressresa genom Bali, så det blev bara två dagar där och sedan va det dags för Gili Island, och närmare bestämt Gili Trawangan. Mot kritvita stränder, fest och människor, alltså. Nja, hypat är en rätt bra stämpel tycker jag, men det var uppskattat iaf (för det mesta). Stranden va inte så kul och innehåll en jävla massa skräp, restauranger och pubar fanns det ju, men inte så mkt fest. Mer människor var det iaf, men å andra sidan så var det exakt noll personer i Tulamben så kampen var inte så hård. Det samma gälller dykningen. Jag är förbanant nöjd med de två dyk jag gjorde och såg väldigt mycket coola fisk och annat men även den delen var rätt hypad. Tragiskt att man rätt tydlig kunde se hur mycket korall som var död. Främst beror det på alla dessa båtar som bara plöjer fram runt öarna. Ön bjöd även på mer överraskningar. Sammanfattat bestod den delen av en hel natt inne på toan samt en hel dag liggandes i sängen. Kul jul. Detta var alltså första natten där. Well, va ska man göra? Jo, lacka och sedan ignorera. Ner på stranden till eftermiddagen och sen ut och käka middag. Rätt eller fel, who knows jag tvingade iaf bort skiten till dagen efter och hoppade i pluret och dök.

Nu låter de ju som att jag bara sitter här och trashar Gili T, och det är ju inte riktigt meningen. Ön har sin charm och det är ett najs ställe. Låt bara bli att bli magsjuk.

Nog får vara nog, tills nästa gång - ciao.

Och för er som undrade; det finns 100 sätt att älska en katt: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=87p53rAD7Sk

U.S.A. T. Liberty och friheten bland ett av japsarnas dödsoffer

De har va inte riktigt skrivet idag, snarare typ en vecka sen. Så de fungerar här nere, dem har internet på väldigt många ställen men man hinner inte med mer än att att svara på ca 1 viktigt mejl och sen har en timme gått. De blir inget mer från mig nu iaf, nu ere frulle!

-

Bali, va! Idag är jag i en lite håla som heter Tulamben, vilket ligger på östkusten av Bali, strax norr om Amed Coast. Här finns det ungefär en sak att göra, att dyka, så det är vad jag tänker göra! Igår kväll landade Christine och Camilla och joinade mig efter smärre komplicationer på det lilla guesthouse jag bokat för dagen. Det var i Sanur, vilket är som Kuta men mindre hetsigt och mindre festigt. Tanken va att jag skulle hinna med och dyka igår men dålig framförhållning stoppade den festligheten (va fan e framförhållning eg? Folk pratar om de, men inte fan verkar de vara en färdighet man kan lära sig. Förvirrad. Jao.). Ingen sun fish eller manta rays för min del. Förpassar dem avbokningarna till framtida äventyr. Anyway, va, dykning blir det imorn, och inte vad som helst! Vrakdykning! Känn på den ni, USAT Liberty ska imorn genomsökas grundligt. Det är ett föredetta skepp som användes av jänkarna under andra världskriget. Sånt som japsarna inte gillar, ni vet, så dem bomba skiten ur skeppet som sedan bogserades in mot land eftersom det fortfarande fanns môcke av värde på det. Tiden tog dock ut sin rätt och de hela gick av på mitten och sjönk till botten. Till alla oss dykares glädje (Go Japan!).

Chris och camilla vill inte vara sämre dem, så de ska ut på ”testdyk” som man kan göra var än regler och sånt inte är det viktigaste. En Master scuba diver och lite lätt teori och sen kan man få plaska runt lite och kolla fisk en stund på ett kortare avstånd än ytan erbjuder. För att förgylla allas vår tillvaro så ska jag nog tillbringa kvällen berättandes om ”riktig” fakta om hur mycket farliga och gifta djur det är där nere och hur mycket dem gillar att attakera nybörjare. För alla vet ju att dessa djur känner igen sådana dykare och att dessa dykare smakar så mycket bättre. Kanske blanda in lite annat roligt också, kanske att syret ibland bara sådär tar slut och att man då oftast blir knallblå över hela kroppen och att det håller i sig i flera veckor. Vad vet jag, fantasin får fritt spelrum ikväll.

[Benka]-boys

En bild säger mer än tusen ord, ey? Hur mycket säger då en film? En bra fråga, kan tyckas, men jag låter er själva göra den bedömningen:

Så. Jävla. Bra. Så pass bra att jag gjorde det två gånger. Fyra hajdyk allt som allt, alltså. Lägg till två soft coral-dyk också vilket på ett simplistiskt manér kan summeras till en bra vecka. Det blev inte mycket resande på Fiji, egentligen bara Pacific Harbour - där dykningen skedde i Beqa(vilket uttalas benka)-kanalen, strax utanför - och en kortare visit i Nadi, men dykningen har varit så jävla briljant att de inte gör mig något. Rätt mycket regn också, så ö-luffande kändes inte som ett måste. Två öar och det får vara bra nog. För denna gång...

Härnäst blir det en dag i Brizzy innan det bär av mot Bali. Med lite tur så väntar där sammanstötningar med sun fish, manta rays, frog fish, sea horses, silver snappers, delfiner och klåfingriga apor, precis som jag gillart.

Utöver det hoppas jag att jag kanske lyckats få någon mer att inse sanningen om hajar; att de inte är aggressiva människo-attackerande  monster man helst bör döda så de inte kan komma en nära, utan fantastiska varelser med ett extremt spännande utseende, rörelsemönster och en närvaro utöver det vanliga. Att de är intelligenta, de inser skillnaden mellan mat och en svartklädd och bubbelblåsande sak med en underlig silvrig metallcylinder på ryggen och att man kan komma dem extremt nära bara dem behandlas med respekt. Att komma mindre än en meter från en 2-2,3 m stor silvertip shark är en mäktig jävla upplevelse och kan man så rekommenderar jag att dig att göra det!

Auto Pilot

Resa e ju förjävla bra, men för att resa måste man allt som oftast flyga. Flyga är en tudelad upplevelse. För det första är det vääääldigt entreprenöriellt eggande och självförverkligande att stå i milslång kö och väntan till incheckningen, tullkontrollen och passkontrolllen, boardingen, säkerhetsgenomgång och avgång, avstigningen, upphämtande av väskor och transport från flygplatsen. För det andra är det ändå jävligt skönt på något sätt när man väl tagit sig igenom en etapp och har den här timmen eller två där man bara kan va. Sitta still. Slappna av. Undvika ansträngning. En sorts underlig nervarvning. Kanske bara jag...

Tänkte inte påre fören efter jag knappade in inläggstiteln, men den låten kanske man borde börja loopa vid de tidskrävande, och tråkigare, delarna av flygproceduren. Kanske går lättare då. Brukar ju ändå alltid gå lättare med Queens of the Stone Age.

Mycket flygtid står iaf på schemat. Den första är avklarad och jag befinner mig på Fiji för tillfället. Efter landning blev de mission one: fixa boende för natten. Jag hade kirrat för de tre nästkommande nätterna men visste inte om jag skulle hinna med sista bussen till det stället första dagen, men de kunde jag vettni! Med en halvtimme to spare så skulle jag alltså försöka få en till natt bokat på hotellet. Det däremot va lite stressigare. Jag blev av info-damen skickad vidare med en man och fick följa med in på ett kontor. Jag påpekade att jag behövde en säng för inatt på samma ställe som jag har nätterna därpå och att jag hade lite bråttom för bussen skulle gå om ca 25 min. Fijianer (inte fan heter de väl så?) jobbar dock inte riktigt så. Lugnt , inte så metodiskt och avslappnat började han kolla runt lite efter nummer och jag som inte riktigt klara sånt stuk när jag har bråttom blev, märk av min förvåning, än mer stressad! Men det är ju egentligen jävligt najs. Långsamt e fan fint, så länge bussen inte går om 20 min... Med lite envetet tjat och en till kvinna som jag sedan fick schasa bort så fick jag ändå min bokning och bussen han jag med! Marcus 1, Försäljare 0. Jag befinner mig nu på mitt hotell, och de verkar jävligt gediget. Men morgondagen får göra en klarare bedömning av det.

Sista helgen på Gold Coast va jävligt kung. Mycket öl, mycket utgång och lite sömn. Briljant jävla förkrök hemma hos Chris ("och mig") och mer eller mindre minnesbefriad utgång på Melbas, beroende på vem du frågar startade det hela. Domedagsfyllor, du vet, såsom bara studenter kan.  Ett liv utan vettig surfing, vackra stränder och konstant solsken kan man väl klara sig utan så länge man får semester, men det blir fan tungt att inte ha världens bästa jänkare i närheten. Han bor alldeles för långt bort. Mina svenska och tyska vänner tar jag ändå för givet att jag kommer se inom en lagom nära framtiden, men ändå värdelöst att dem inte fått vett nog i skallen att flytta till lund (de e ju ändå the centre of the world)..

Nu ska jag försöka sova. Klockan står på 00.20 här. Kroppen är inställd på att den ska va 21.20 och i Sverige tror jag mig att den kan vara 12.20, igår. Juste! E ni bara lite snabba påre så kan ni alltså få läsa blogg från framtiden. Sen e man ju så jävla ball att man är bland den ca första miljonen att få uppleva den 23 november 2011, bara det! Imorgon blir det bara i dagsljus och bokande av hajdyk. Sämre kunde jag nog haft de, in your face!

Feel Good Hit Of The Summer

3 exams gjorda, en kvar - sen jävlar, ni! Sommarlov! Ha, inte illa pinkat för ett lov som startar i slutet av November. Blandade känslor e de iaf, de här stället blir ju bara trevligare och trevligare med tiden - det är som med allt, det tar ett tag innan man vet det ena och det andra, var man bör vara och var man kan strunta i att vara. Men främst av allt handlar det ju som i de flesta fall om en väldigt specifik faktor: människorna. När det väl kommer till kritan så är det skit samma om man sitter och huttrar under ett vindskydd i Fjällnora en kall oktoberkväll, om man hänger på stranden på en orörd ö nånstans ute i Söderhavet, rensar fisk i en källare eller står på en topp i franska alperna - har man bara goda vänner med sig så brukar de vara en môcke bra tillvaro ändå, som man vi brukar säga.

Gårdagen var ju fullkomligt briljant och jag tackar Liza för att hon fyllde år (eller kanske hennes föräldrar då?) och därmed gav oss tillfället att ha en sådär genombra kväll! Klockren middag med bra folk och superb mat, skön förfest och utgång på det, med många sliriga situationer och minnen som resultat. De gjorde vi jävligt bra och det tackar jag för!

Men sentimentaliteten lämnar vi tills ett senare tillfälle. Det är ju alldeles för mycket som väntar framöver, så vi fokuserar på det istället! Lite tentaplugg innan sista tentan som är på torsdag (tacka fan för att tentorna här nere inte är lika svåra som hemma i den skånska gemytligheten). Där innan och därefter blire lite plannerande och fixande men det är ganska marginellt. Mycket middagar och fester med alla möjliga olika människor. Fort gåre och redan på tisdag nästnästa vecka, den 22a, tar kapitlet Australien slut. Då bär det av mot Fiji. Bittert, ja vet. Tänk om bara kunnat vara hemma i Sverige och ta del och höst/vintervädret istället. Men jag är ju illa tvungen liksom, så man får väl stå sitt kast. Kusin Christine (guu' va kul de kan va med rim) får jag vänta lite längre på men den 2 dec ska hon va på fel sida världen hon med. Äventyret börjar på Bali och hur det sedan bär sig av vet bara den dagen.

5 veckor kvar av värme, tro fan att ja tänker suga åt mig vad ja kan av den.

peace out, mi amigos

Elect the Dead

Tystnad.

Olidligt spännande som den gode Peter Harrysson skulle sagt.

Ne, jag é väl inte död. Inte riktigt iaf. Jag har bara inte pallat. Och väljer man någon som mig att skicka till världens ände så kanske man heller inte kan förvänta sig allt för stora mirakel på sådana fronter, ty vi är ändå en varelse med en begränsad rationalitet (något den goda Serj Tankian mer än väl är medveten om) och att finna en optimal lösning är en uppgift som långt passerar vår förmåga, oavsett hur mycket Gunde tjatar. Med detta säger jag dock inte att vi inte kan uppnå väldigt mycket, mer än vi troligen har kan inse.

Håret växer, pengarna minskar och allt är ändå som vanligt, som det brukar och som bör sig. Senaste veckorna har varit intensiva, minst sagt. Lite highlights kan jag nog ändå bjuda och vad de nu kan innebära.

• Hajar.
• Whitsundays känns ju som en jävla klyscha att ta sig till, turist-känslan bara kryper i en, va? Men icke, överexploaterat eller inte, helt fantastiskt oavsett. Kritvita stränder, turkost vatten, stingrockor, örnar, citronhajar, sköldpaddor och en sol som aldrig slutar skina. Det finns fan inga gränser för hur fantastisk naturen, och framför allt alla de saker som vattnet bär med sig, ändå är. Smått lyrisk blir man varje gång man får vara en del av havet och dess oändliga liv.
• Stora, närmare 2 meter långa grå revhajar.
• Cedar Creek Falls - lika okänt som Whitsundays är känt. Men likväl precis så magiskt som den senare. Vi tar bilen ett par mil ut i skogen och hamnar på en lite och stötdämpar-testande väg och hamnar till slut vid ett vattenhål där det under sommaren även är ett vattenfall, något torrperioden tyvärr stoppade under vårat besök. Inte ett uns av nutida männsklig påverkan och överjävliga vyer. Här fick vi däremot sällskap av snapper turtles och en bjässe till leguan.
• Grå revhajar som cirkulerade vår båt under kvällen och natten.
• Dingo beach. Nej, inte ens här blev det mindre fantastiskt. En lite håla med kanske ett hundratal boende där man egentligen inte fick campa någonstan i hela byn, något vi inte hade överseende för (I am the law) och hittade en liten grusväg med hjälp av en lokalt boende kille som även bodde i gold coast. Vår plats för natten blev därmed ca 1 meter från stranden och 3-5 meter från havet. En lägereld, lite käk och lite öl senare och man funderar på något ställe långt bort där man tror sig ha något minne över att tidigare ha bott och växt upp, men det känns så avlägset att det endast finns där i form av en vag dimma. Och att vakna till ljudet av vågor som sköljer in över stranden är acceptabelt.
• Stora hajar som stannade kvar cirkulerandes runt båten när vi hoppade i för vårat nattdyk. Ja, jag älskar hajar och det är troligtvis det coolaste och ett av det mest missförstådda djuret på vår jord. Att under säkerhetsstoppen sitta 5 meter under båten och bara observera alla hajar som lugnt simmade runt oss på ett par meters avstånd är något som man måste uppleva för att förstå innebörden av. Eller så är jag bara onaturligt dragen till dessa upplevelser. Ett minne för livet står det iaf klart och min 3-dagars dyktrip till Stora Barriärrevet var lycka fantastiskt som förra gången.

Det var alltså i lite större drag den andra halvan av min road trip och med det stänger vi den veckan här på min lilla sida, såvida ni inte undrar något i form av en kommentar.

Efter hemkomsten har det varit mycket hets. Och tro int att de e någon sprithäst jag babblar vidare om här. Skola, skola och så lite till skola. Mycket uppgifter och tack å lov bättre utfall än man trott. Så, det var det kapitlet. Och när det stängdes så öppnades kapitlet vid namn Sydney, och det bara inom loppet av minuter efter jag gjort klart sista uppgiften. Tempo skare va! Jävligt gedigen helg med Manne. Har nog sett alls som går att se av Bondi nu så bli inte chockade om jag skulle kunna ta mig var jag ville utan karta (lr mobil...) när vi är där i framtiden (?).

Nu kommer dock det sjuka: Det är knappt 3 veckor kvar på terminen. Va fan e de för ngt?? Jag vet inte vem det är som lurat mig, men jag trodde jag skulle va här och plugga i minst 4 månader. Och det kan ju inte stämma? Fattar inte... Så som den förvirrade själv jag nu blivit så beger jag mig in i studiernas magiska värld och försöker sortera paradigmer, competitive advantage, värdekedjor och story telling som det bäst lämpar sig.

The Terminal

Jepp, flygplatsterminalen i Gold Coast flygplats, där är jag. Efter mycket om och men, måste tilläggas. Lokaltrafik i det här landet är fan katastrof. Nog om det, jag tar väl och än en gång fortsätter det jag börjar med.



Så dag 3. Vi vaknade upp på den parkering Lions så vänligt erbjudit oss (tankemässigt kan man iaf hoppas, annars skyller jag på lite misscommunication. Från deras sida förstås!) Capricorn Caves va jävligt trevligt och rätt maffigt. Omgivet av torr regnskog hittar man detta grottsystem gjort på limestone. Jag höll mig undan från att slå i huvet, och det är jag väldigt nöjd med. Pluspoäng till mig. Formationer av ljusbeige sten, tidigare vad som var trodd utrotad växt och cave darkness(dvs det fanns noll ljus som kom in där, vilket innebär att man aldrig adapterar sin syn till mörkret och börjar se konturer mm vilket man vanligtvis gör efter ett tag i mörker. Så om man någon gång känner ett starkt begär av ett testa hur en blind har de - this is the way to go) utgjorde en bra förmiddag.

Efter denna lilla utflykt var den ännu en långkörare på schemat. Målet för dagen: Airlie Beach. Fram kom vi men det tog ett tag. Tiden spenderades med lite skitsnack, frustrerande lekar och en evig fajt om vad för musik som skulle spelar genom de högkalibrigt söndersprängda högtalarna: Tony-musik eller alla-oss-andra-musik. Turligt nog kunde vi konsten att variera. Kvällen blev chill, lite pizza, lite vin och för att förgylla hela dagen - ordentlig jävla whisky! Tacka fan för att vi hade tyskar med oss, dem vet hur man dricker!

Efter den, rätt korta, summeringen av den tredje dagar på vårat fantastiska äventyr så lämnar jag er. Nu drar jag till Sydney för häng med Manne, utgång, vinprovning och Bondi beach så väntar er inget mer här fören på tisdag, tidigast.

Ciao