3-2 mot dem orangea. Jävligt fint! Och visst fan e de gamla järnkaminer som visar var skåpet ska stå - Isaksson som om han hade vingar, Källström med en vänster bortom denna värld och Elmander, Elmander ja. Det ska inte vara möjligt att jobba så där mycket. Älgakliv fram och tillbaka över banan och det tar aldrig slut. Grinta. Stort grattis till landslaget och alla oss andra. Ca 8 månader kvar, sen smäller det!
Tillbaka till vardagen då? Jag började ju skriva om mitt sprng break och inte tänker jag väl lämna er i sticket, inte! Dag två, alltså. Om ert minne nu skulle svika er så var det i Rainbow beach vi var. Efter ett par veckor med mycket i plugget så var den här förmiddagen förbannat efterlängtad! Gick upp runt 8 och begav mig ut på en löprunda på stranden, å herre jävlar vad trevligt sånt e! Löpningen har hamnat lite i skymundan här borta - sånt som surf m.m. har en tendens att gå före, men det är ändå jävligt fint när man får komma iväg på en sån här rund. Magiska vyer var man än tittar, ljudet av vågorna som sväller in över stranden och noll stress över att man ska iväg nånstan efteråt. Avslutningsvis blev det ett avsvalkande dopp också, môcke bra.
Efter lite frulle blev de skönt strandhäng. Lite solande, lite frisbee, lite badande och lite body surfing. Det är inte att underskatta sånna kostnad- och "äventyrs"-fria saker, jag gillar't. Vid lunchtid begav vi oss till ett ställe som heter Tin Can Bay. Tydligen var det marknad med jänkarbilar, liveband, clown och allt annat man kan tänka sig hitta i en liten håla på ett sådant event. Ett par glasögon och en jävligt fin fish n chips med färsk firre från stan blev det. Efter att ha strossat runt lite och roat oss över en clown som var förvånansvärt bra för att hänga på ett sånt här ställe(kanske på grund av brist av censurering?) så var det dags för dagens stora chunk of bilande. Vette fan hur långt de blev men ett stort antal timmar spenderades i vilket fall i bilen. Kossor, överkörda kängurus, bush fires och småstäder var vad man hittade längst med Bruce Highway, vår kompanjon i färden mot det förlovade landet. Mörkret kom och tillslut även Rockhampton. Lonely Planet beskrivet stället som något som inte får missas om man gillar V8-motorer, cowboy-hattar och något mer i den stillen. Höga förhoppningar alltså... Det ska dock även vara Australiens capital of beef, så det fanns iaf en anledning till att stanna. Vi lirkade oss ner mot stadskärnan och hamnade tillslut på ett hak längst med floden. Hungern hade tilltagit och blodsockret vad lågt och ni som känner mig vet ju hur jag blir då, så det skulle sitta riktigt fint med en fett jävla stek. Och det är precis vad jag fick: 600 gram kött samt tillbehör. Utöver det faktum att aussies inte kan steka/grilla kött (min rare skulle normalt sett betraktats som en medium) så var det jäävligt bra. Efter att magen fyllts med varierande varor så bestämdes det att Rockhampton inte var stället att spendera natten. Så lite hade de att erbjuda. Värt ett besök, jao. Istället drog vi vidare till Capricorn Caves, ca 25 km norr om Rockhampton, vilket varit målet för morgondagen. Eftersom det var stängt in till området så funderade vi först på att ta svängen förbi nationalparken och sova där, men när vägen övergick till grus och allt som representerar mänsklig påverkan (dvs även ljus) så ångrade vi oss. Istället tog vi över Lions fasta tillgångar i form av parkering, bord och bänkar. Det kan även tilläggas att i närheten var det en helt genuin hill-billy fest på det lokala haket. Sunkingt och stökigt så de förslår.
Nu får det va nog, ät er gröt och sköt er!
